På grund av min depression är allt så mycket svårare för mig. Det är många som bara tror att jag är lat, men de förstår inte. De förstår inte hur jobbigt det är att ens vakna på morgonen, hur ansträngande det är att ta sig ner till affären för att köpa det som behövs. De förstår inte hur svårt det är att hitta motivation till att klä sig snyggt, tätta och städa. Jag orkar ingenting, vill ingenting och har inte motivation till någonting. Allt är så ansträngande. Små, vardagliga saker som att klä på sig, äta, diska, gå ut eller att träffa vänner känns omöjligt.

     Jag vet att allt det här är väldigt jobbigt och ansträngande för mig för att jag är så sjuk som jag är, och just därför är jag stolt över mig själv, för idag diskade jag för första gången på 2 veckor. Jag kunde ha struntat i det som alla andra dagar, men det gjorde jag inte. Jag gjorde det, trots att jag inte orkade. Resten av lägenheten är ostädad, men jag tog tag i den värsta biten, det som gjorde att det luktade konstigt i lägenheten och gjorde att jag inte hade något att äta på. När jag vaknar igen kanske jag ska städa resten av lägenheten, om jag känner att jag har styrkan till det.

     Ni andra tycker säkert att det här är patetiskt, men det struntar jag i. Jag är stolt över mig själv, för jag gjorde någonting meningsfullt idag. Jag kom upp ur sängen och diskade. Jag gör mitt bästa, och steg för steg tar jag mig fram och gör det jag kan. Det kanske inte är mycket, men vad jag än gör är ett framsteg, och alltså något att fira. Så det så.