När jag vaknade imorse hade jag väldigt mycket ångest. Hela världen var jobbig, fel, avlägsen; som om jag inte tillhörde den. Jag kände igen känslan sen många gånger tidigare, och gjorde som jag alltid gör när det händer. Jag låste dörren till min lägenhet, drog för gardinerna, tog fram en burk med iskall läsk ur kylskåpet och satte mig framför datorn och spelade ett rpg-spel i flera timmar. Jag svarade inte i telefon när det ringde, och inte heller öppnade jag dörren när det var någon som knackade på. Jag försvann in i min egen värld där endast mina spel finns. Inga jobbiga måsten, ingen ångest, inga människor, inga andra känslor förutom välbehaget av att vara fast i ett spel.

    När jag håller på med mina spel, så försvinner jag. Jag känner ingen hunger eller törst (men jag dricker gärna något medans, för det är lugnande och gott), och jag blir nästan helt okontaktbar. Tid och rum finns inte längre. Jag har ingen aning om hur mycket klockan är om jag inte har en klocka i närheten, för jag har ingen tidsuppfattning oavsett vad jag än gör.

    Många av er tänker nog att jag överdriver om detta, eller bara är allmänt egoistisk, men det är så det är. Jag måste isolera mig då och då, annars blir världen för mycket för mig. Om jag inte får vara ensam och försvinna, så bryter jag ihop. Världen rasar omkring mig, och jag stressar upp mig något oerhört mycket. Missförstå mig inte, jag tycker om att vara med vänner, med måtta. När jag har varit med någon så måste jag hem och vila upp mig efteråt. Det kan ta en dag eller mer. Det är så ansträngande att vara social.

    Jag är såhär för att jag har Aspergers Syndrom, och dessa är bara några få av alla sätt som detta syndrom påverkar mitt liv. Jag kommer säkert att berätta mer om det någon gång.