Det var meningen att jag skulle träffa min över midsommar, men jag känner att det skulle vara alldeles för mycket begärt för tillfället. Jag vill inte ha med någon att göra på ett tag. Det enda jag vill göra är att sitta framför datorn med mina spel, kanske skriva lite då och då när jag känner för det, så jag tänker inte åka dit. Det blev hus i helvete när jag ringde till morsan och sa det; hon blev helt hysterisk över att jag ska vara hemma själv över midsommar, för det är ju årets höjdpunkt och allt det där. Vem bryr sig, jag tänker inte åka dit ändå.

     Jag förstår inte, vad är det som är så jävla fantastiskt med midsommar? Det enda man gör är att samla ihop hela släkten runt ett stort bord med samma mat man äter både vid jul och påsk, och ser på när alla vid bordet blir fulla och ännu mera odrägliga än vid nyktert tillstånd. Men midsommar som är så mysigt! Ja, det är ju hur mysigt som helst med fulla, oansvariga vuxna, högljudda gubbar och tanter, barn som skriker och springer runt, gamla släktingar som rycker och drar i mig, rör vid mig, och upprepar gång på gång de utjatade meningarna ''Vad stor du har blivit!" och "vad länge sen vi sågs!". Sen sitter man där vid bordet och tvingas äta buffémat som småbarn mest troligt har hostat på, och sedan sitta kvar och vänta på att de andra ska bli klara, vilket de aldrig blir, så man sitter där i timmar och väntar på att få gå därifrån. Jaa då, hur jävla mysigt som helst!

     Fyfan för midsommar. Vilket värdelöst påhitt. Nu kanske jag bara tycker så pga mitt syndrom, men så får det vara. Tyck att midsommar är årets höjdpunkt ni, jag bryr mig inte ett dugg om det, men tvinga inte mig att vara med på skiten. Gå iväg och sup och stoja ni, så sitter jag här med mina spel, så blir vi alla nöjda.