Under hela min uppväxt har jag blivit grovt mobbad, både verbalt och fysiskt. Det var ett riktigt helvete varje dag. Alla såg och hörde vad som hände, men ingen brydde sig. Det gick inte en dag utan att jag blev inträngd i ett hörn, slagen och förnedrad, eller fick höra alla möjliga sorters öknamn. Jag fick hela tiden höra att jag är värdelös, ful, äcklig, störd. Att världen inte behöver någon som mig. Jag trodde dem, och det gör jag fortfarande.

     Det är över nu. Jag blir inte slagen längre, inte mobbad överhuvudtaget. Men allt som har hänt mig sitter kvar, och jag har ingen att prata med. Ingen som vill lyssna. Jag får bara höra att jag överdriver och ljuger om det, att jag inte alls blev slagen tills blodet rann och alltid kom hem med nya blåmärken, så jag förblir tyst. Hatet inombords river i mig. Hatet mot mig själv. Varje kväll balanserar jag på en tunn tråd mellan viljan att svälja alla piller jag har och löftet om att stanna kvar. Jag behöver någon som orkar bry sig om mig, som ser in i mig och verkligen ser mig. Någon som lyssnar. Någon som kan rädda mig från mig själv.

     De senaste veckorna har det inte hänt så mycket egentligen, har mest bara varit lat. Däremot så har jag fått ett sommarjobb på en bokaffär, vilket gav ganska mycket betalt. För pengarna jag får in ska jag köpa mig ett xbox 360 slim (250 gb, såklart, skulle aldrig köpa den mesiga 4 gb-versionen), några spel, en extra kontroll, och kanske ett nytt gamecube, för mitt gamla börjar slitas ut. Jag har länge längtat efter att få köpa ett nytt xbox, men aldrig haft råd, så det känns bra att äntligen få köpa den! Min förra gick sönder i en tragisk olycka som involverade äckliga småbarn med klippig läsk. Ni kan nog själva se hur det slutade.

     Jag funderar att gå på bio ikväll, eller imorgon. "The Purge" går ju nu på bio, och jag tänkte att jag kanske ska ge den en chans. För er som inte visste så älskar jag film, speciellt drama och skräck. Det spelar ingen roll egentligen, så länge som det har en bra handling, har bra skådespelare, och helt enkelt är bra gjort. Jag brukar dock hata romantiska komedier. Fy fan, ostigt och upprepande handlingar. Usch.

     Jag har nyligen höjt min dos i flouxetin, så jag hoppas att det kommer att fixa mig. Jag orkar inte vara sjuk längre.. Jag får hoppas att allt kommer att ordna sig.

     Nåväl, kommentera gärna om ni har något speltips eller dylikt, eller om ni har något annat på hjärtat! :3