På grund av min depression är allt så mycket svårare för mig. Det är många som bara tror att jag är lat, men de förstår inte. De förstår inte hur jobbigt det är att ens vakna på morgonen, hur ansträngande det är att ta sig ner till affären för att köpa det som behövs. De förstår inte hur svårt det är att hitta motivation till att klä sig snyggt, tätta och städa. Jag orkar ingenting, vill ingenting och har inte motivation till någonting. Allt är så ansträngande. Små, vardagliga saker som att klä på sig, äta, diska, gå ut eller att träffa vänner känns omöjligt.

     Jag vet att allt det här är väldigt jobbigt och ansträngande för mig för att jag är så sjuk som jag är, och just därför är jag stolt över mig själv, för idag diskade jag för första gången på 2 veckor. Jag kunde ha struntat i det som alla andra dagar, men det gjorde jag inte. Jag gjorde det, trots att jag inte orkade. Resten av lägenheten är ostädad, men jag tog tag i den värsta biten, det som gjorde att det luktade konstigt i lägenheten och gjorde att jag inte hade något att äta på. När jag vaknar igen kanske jag ska städa resten av lägenheten, om jag känner att jag har styrkan till det.

     Ni andra tycker säkert att det här är patetiskt, men det struntar jag i. Jag är stolt över mig själv, för jag gjorde någonting meningsfullt idag. Jag kom upp ur sängen och diskade. Jag gör mitt bästa, och steg för steg tar jag mig fram och gör det jag kan. Det kanske inte är mycket, men vad jag än gör är ett framsteg, och alltså något att fira. Så det så.

     Under hela min uppväxt har jag blivit grovt mobbad, både verbalt och fysiskt. Det var ett riktigt helvete varje dag. Alla såg och hörde vad som hände, men ingen brydde sig. Det gick inte en dag utan att jag blev inträngd i ett hörn, slagen och förnedrad, eller fick höra alla möjliga sorters öknamn. Jag fick hela tiden höra att jag är värdelös, ful, äcklig, störd. Att världen inte behöver någon som mig. Jag trodde dem, och det gör jag fortfarande.

     Det är över nu. Jag blir inte slagen längre, inte mobbad överhuvudtaget. Men allt som har hänt mig sitter kvar, och jag har ingen att prata med. Ingen som vill lyssna. Jag får bara höra att jag överdriver och ljuger om det, att jag inte alls blev slagen tills blodet rann och alltid kom hem med nya blåmärken, så jag förblir tyst. Hatet inombords river i mig. Hatet mot mig själv. Varje kväll balanserar jag på en tunn tråd mellan viljan att svälja alla piller jag har och löftet om att stanna kvar. Jag behöver någon som orkar bry sig om mig, som ser in i mig och verkligen ser mig. Någon som lyssnar. Någon som kan rädda mig från mig själv.

     Min mamma har pratat med mig om att hon vill lägga in mig hos bup, för att jag är labil, destruktiv, helt klart deprimerad, att jag inte kan ta hand om mig själv och att det skulle vara bra för mig. Hon kanske har rätt om det, att jag behöver mer hjälp än jag får. Samtidigt är jag rädd att jag inte får komma tillbaka till min egen lägenhet nå mer, och blir tvingad att bo hos min mamma igen även fast jag är utskriven. Jag vet inte.. Det känns bara så läskigt.. Och jag vill inte att någon ska ha koll på mig 24/7. Dessutom så skulle jag inte klara att vara utan mina spel och allt.

     Jag vet att jag inte är frisk, det är ju därför jag tar mediciner och mår som jag mår. Men aa.. Jag vill inte bli inlagd. Eller vill jag det? Jag vet inte, världen är förvirrande som fan. Vi får se hur det blir, om jag åker in så kommer jag säkert att skriva om det och förklara en del saker. Jag kommer definitivt att skriva mer om det här ämnet i framtiden, mer utförligt och allt det där.

     Det här inlägget är en aning förvirrat och jag skrev inge vidare bra, men men. Fråga gärna om ni vill veta något om mig, eller bara kommentera vad du vill. 

    Jag känner mig tom. Igen. Som vanligt. Allt är meningslöst, värdelöst. Jag vill inte göra någonting, bara ligga här och stirra upp i taket. Jag vill vara för mig sjäv, isolera mig från resen av omvärlden och bara glömma att jag existerar.

    Jag har ingen aptit. Jag känner ingen hunger, och ingenting känns gott. Sanningen är att jag faktiskt inte kan känna någonting, bara hur meningslöst och fel allting är. 

    När jag ser in i en spegel, ser jag inget annat än ett fult, äckligt missfoster. Allt är förvrängt och fel. Jag ser ut som en gammal potatis som en gris har tuggat på. Fast det är ju insidan som räknas! Javisst! Det får mig ju att må så mycket bättre, med tanke på hur tråkig, värdelös, irriterande och korkad jag är. Vem fan kan stå ut med någon som är ett missfoster både på utsidan och insidan? Jag är bara ett stort slöseri med pengar och luft. Det är inte som att jag tillför något här i världen, jag är inte bra på någonting. Jag är inte ens bra på att dö, hur tragiskt är inte det? Jag hittar alltid ett sätt att förstöra allt på, vad det än är.

    Sanningen är att jag inte förtjänar att leva. Det är sant. Jag ska inte gå runt och tro att jag är något heller, för det är jag inte. Jag är ingen. En nolla, ett missfoster, och jag förtjänar helt enkelt inte något bättre än slag och mordhot varje dag. Det är synd om alla som måste se på mig och vara i min närhet. De måste ju konstant må illa av min blotta närvaro, så äcklig är jag.

    Jag är ett värdelöst fjasko, och ett slöseri på allas tid och energi.

   Jag vill göra saker, men samtidigt vill jag ligga under täcket hela dagen, undvika all mänsklig kontakt, och att göra någonting överhuvudtaget. Jag vill må bättre, men samtidigt så vill jag bara vara ifred med min ångest, och tycker att alla som försöker ''hjälpa'' mig är dumma i huvudet.

   Allt är jobbigt och onödigt. Det enda jag vill är att ligga och stirra upp i taket. Jag vill ingenting, orkar ingenting, bryr mig inte om någonting, och har ingen motivation någonting. Alls. Världen är bara så jävla jobbig.

   Jag fick en uppgift i skolan för ett tag sen. Man skulle berätta om sin framtid inför klassen, berätta om hur man tror och vill att den ska bli. Många berättade om hur de skulle ''hitta den rätta'', få drömjobbet, resa hit och dit, bada i lyx och om hur underbart allt skulle bli. Det var det som läraren ville höra. Naiva, lättsinnade tankar om framtiden. Jag kan dock inte tänka så.

   När jag tänker på framtiden ser jag inte en ljus, lycklig liten dagdröm där hela världen ligger framför mina fötter, att jag kan bli vad jag vill och att allt kommer att ordna sig. När jag tänker på framtiden ser jag katastrofer och kaos. Jag kommer inte att få ett jobb, inte ens chans. Inte med mina skitbetyg. Jag kommer att leva på A-kassa som en patetisk alkoholist, och det kanske är det jag slutar som också. Om jag nu kommer få ett jobb så kommer jag inte få ett jobb som jag kommer att trivas med, utan ett tråkigt litet skitjobb med urusel lön som knappt räcker till någonting. Pga den dåliga lönen så kommer jag inte att ha råd med en bra lägenhet, utan kommer att bo i en liten sliten lägenhet i något slumkvarter. Mina dagar kommer att gå ut på att jobba, gå hem till min fula lägenhet och stirra in i väggen, ligga vaken om nätterna (för mina sömnproblem kommer förmodligen fortfarande att vara kvar) och mest troligt må lika dåligt som nu. Mitt liv kommer inte direkt att bli något legendariskt äventyr, så vad är det för mening att leva det?

   Jag kan inte se en ljus framtid, även om jag försöker. Jag tror inte att det kommer att ordna sig i längden, och jag tror inte att livet kommer att vara roligare och bättre än nu. Det kommer mest troligt att bli värre, eftersom att jag inte har någon som helst erfarenhet av att vara vuxen.

   Min framtid finns inte. För att ha en framtid måste man vara smart, ha bra betyg, ha ett mål,motivation och helt enkelt vilja leva. Jag har inget av det där. Framtiden är inte till för mig.

   - Men, så få man ju inte säga i skolan, för där ska ju alla vara glada och duktiga och ha storslagna drömmar, så jag säger väl att jag ska bo i ett slott, äta glass varje dag och ha allt jag någonsin har velat ha. Bara enhörningar, glitter och regnbågar, för jag är ju trots allt världens lyckligaste människa!