En sak som jag har tänkt på ett tag nu är det här med att "leva livet" och "no lifers". Jag och många andra lever våra liv på internet genom spel, anime eller något annat intresse. Enligt mig är livet så mycket roligare att leva när man har något att snöa in sig på. Då har man en mening med sitt liv, nämnligen att lära sig mer om det ämnet, bli bättre och se till att fortsätta hålla på med det, helt enkelt. Gör det mig till en så kallad "no lifer"? 

     Det är så många som säger att de som spelar spel hela dagarna eller nördar inom ett annat ämne borde skaffa sig ett riktigt liv istället och gå ut och göra saker. Varför? Måste man gå ut och festa varje helg, gå på konserter, shoppa, träffa nya människor och allt det där för att ha ett "riktigt" liv? Det tycker jag är fånigt, jag har visst ett liv, och det duger alldeles utmärkt för min del. Ja, jag är deprimerad, men jag hade mått ännu värre om jag inte levde mitt liv som jag vill ha det.

     Vad är det för fel på att vara en nörd? Det är ju hur kul som helst! Det jag inte förstår är vad som är så kul med att gå på fester och träffa den och den personen och prata om en massa meningslösa och ytliga saker med personer man egentligen inte bryr sig om, medans man dricker den ena alkoholhaltiga drycken efter den andra. Det är inget liv för mig, men jag säger ändå inte åt folk som festar och träffar nya folk att "skaffa ett liv", så varför ska ni ha rätten att säga det till mig? Låt mig nörda anime och mina spel, så låter jag dig festa, supa, och eventuellt ligga runt utan att klaga på hur du lever ditt liv. Har vi en deal?

     Nu återvänder jag till min lilla värld med spel, anime och andra nörderier. Kommentera gärna vad du har för åsikter inom detta ämne. Det skulle vara intressant att höra vad ni andra har för tankar och åsikter!

     Det var en ganska skön dag idag. Jag vaknade för en halvtimme sedan, och för en gångs skull kändes det inte som att världen skulle rasa ihop under mina fötter. Jag tog en lång, välbehövd dusch, och nu sitter jag bara här med lugn i sinnet. Det är så sällan som jag mår såhär, jag brukar oftast må riktigt kasst, förstår ni. Jag kommer säkert att få besök av min gamla vänner Självmordstankar och Ångest senare ikväll, men just nu ska jag bara låta mig själv ha denna stund och njuta av att må bra ett tag.

     Hur ska jag fira mitt välmående denna dag? Jag tycker att jag ska gå ner till ica och köpa lite läsk, chips och någon "latis-mat" (micromat, är för lat för att laga mat idag), och sen skynda mig hem för att spendera resten av kvällen framför datorn och spela spel. Jag ska försvinna in i min värld igen, för oavsett hur bra jag än mår i denna värld ibland, så är min egen värld alltid så mycket bättre.

    När jag vaknade imorse hade jag väldigt mycket ångest. Hela världen var jobbig, fel, avlägsen; som om jag inte tillhörde den. Jag kände igen känslan sen många gånger tidigare, och gjorde som jag alltid gör när det händer. Jag låste dörren till min lägenhet, drog för gardinerna, tog fram en burk med iskall läsk ur kylskåpet och satte mig framför datorn och spelade ett rpg-spel i flera timmar. Jag svarade inte i telefon när det ringde, och inte heller öppnade jag dörren när det var någon som knackade på. Jag försvann in i min egen värld där endast mina spel finns. Inga jobbiga måsten, ingen ångest, inga människor, inga andra känslor förutom välbehaget av att vara fast i ett spel.

    När jag håller på med mina spel, så försvinner jag. Jag känner ingen hunger eller törst (men jag dricker gärna något medans, för det är lugnande och gott), och jag blir nästan helt okontaktbar. Tid och rum finns inte längre. Jag har ingen aning om hur mycket klockan är om jag inte har en klocka i närheten, för jag har ingen tidsuppfattning oavsett vad jag än gör.

    Många av er tänker nog att jag överdriver om detta, eller bara är allmänt egoistisk, men det är så det är. Jag måste isolera mig då och då, annars blir världen för mycket för mig. Om jag inte får vara ensam och försvinna, så bryter jag ihop. Världen rasar omkring mig, och jag stressar upp mig något oerhört mycket. Missförstå mig inte, jag tycker om att vara med vänner, med måtta. När jag har varit med någon så måste jag hem och vila upp mig efteråt. Det kan ta en dag eller mer. Det är så ansträngande att vara social.

    Jag är såhär för att jag har Aspergers Syndrom, och dessa är bara några få av alla sätt som detta syndrom påverkar mitt liv. Jag kommer säkert att berätta mer om det någon gång.

    Idag ska jag försöka rycka upp mig lite. Det är skolavslutning idag, så jag ska se till att klä mig fint och försöka komma dit med ett leende på läpparna. Efter skolavslutningen ska jag och några vänner (ja, jag har förvånansvärt några få) äta på en restaurang och fira att sommaren äntligen är här, och att vi slipper skolan i några veckor, och allt sånt där som man brukar fira när sommaren har kommit.

    För den som är intresserad  av mitt klädval så ska jag ha min finaste lolita-goth klänning och diverse tillbehör. Skor med låg klack, handskar, tiara, rosetter, randiga strumpbyxor i svart och vitt. Allt är i svart. Man får inte ha svart på skolavslutingar!! Och speciellt inget gothiskt! Det får jag visst, bryr mig inte om vad folk har för fördomar och åsikter. Vill jag inte gå i vitt, så går jag inte i vitt, så det så.

    Nåväl, nu ska jag börja göra mig i ordning. Jag skriver säkert lite mer senare idag, så passa på att ha en trevlig dag tills dess, för när jag kommer tillbaka senare idag så kommer jag och min negativa uppsyn säkert att förstöra den. ~

    Jag känner mig tom. Igen. Som vanligt. Allt är meningslöst, värdelöst. Jag vill inte göra någonting, bara ligga här och stirra upp i taket. Jag vill vara för mig sjäv, isolera mig från resen av omvärlden och bara glömma att jag existerar.

    Jag har ingen aptit. Jag känner ingen hunger, och ingenting känns gott. Sanningen är att jag faktiskt inte kan känna någonting, bara hur meningslöst och fel allting är. 

    När jag ser in i en spegel, ser jag inget annat än ett fult, äckligt missfoster. Allt är förvrängt och fel. Jag ser ut som en gammal potatis som en gris har tuggat på. Fast det är ju insidan som räknas! Javisst! Det får mig ju att må så mycket bättre, med tanke på hur tråkig, värdelös, irriterande och korkad jag är. Vem fan kan stå ut med någon som är ett missfoster både på utsidan och insidan? Jag är bara ett stort slöseri med pengar och luft. Det är inte som att jag tillför något här i världen, jag är inte bra på någonting. Jag är inte ens bra på att dö, hur tragiskt är inte det? Jag hittar alltid ett sätt att förstöra allt på, vad det än är.

    Sanningen är att jag inte förtjänar att leva. Det är sant. Jag ska inte gå runt och tro att jag är något heller, för det är jag inte. Jag är ingen. En nolla, ett missfoster, och jag förtjänar helt enkelt inte något bättre än slag och mordhot varje dag. Det är synd om alla som måste se på mig och vara i min närhet. De måste ju konstant må illa av min blotta närvaro, så äcklig är jag.

    Jag är ett värdelöst fjasko, och ett slöseri på allas tid och energi.

   Jag vill göra saker, men samtidigt vill jag ligga under täcket hela dagen, undvika all mänsklig kontakt, och att göra någonting överhuvudtaget. Jag vill må bättre, men samtidigt så vill jag bara vara ifred med min ångest, och tycker att alla som försöker ''hjälpa'' mig är dumma i huvudet.

   Allt är jobbigt och onödigt. Det enda jag vill är att ligga och stirra upp i taket. Jag vill ingenting, orkar ingenting, bryr mig inte om någonting, och har ingen motivation någonting. Alls. Världen är bara så jävla jobbig.

   Jag fick en uppgift i skolan för ett tag sen. Man skulle berätta om sin framtid inför klassen, berätta om hur man tror och vill att den ska bli. Många berättade om hur de skulle ''hitta den rätta'', få drömjobbet, resa hit och dit, bada i lyx och om hur underbart allt skulle bli. Det var det som läraren ville höra. Naiva, lättsinnade tankar om framtiden. Jag kan dock inte tänka så.

   När jag tänker på framtiden ser jag inte en ljus, lycklig liten dagdröm där hela världen ligger framför mina fötter, att jag kan bli vad jag vill och att allt kommer att ordna sig. När jag tänker på framtiden ser jag katastrofer och kaos. Jag kommer inte att få ett jobb, inte ens chans. Inte med mina skitbetyg. Jag kommer att leva på A-kassa som en patetisk alkoholist, och det kanske är det jag slutar som också. Om jag nu kommer få ett jobb så kommer jag inte få ett jobb som jag kommer att trivas med, utan ett tråkigt litet skitjobb med urusel lön som knappt räcker till någonting. Pga den dåliga lönen så kommer jag inte att ha råd med en bra lägenhet, utan kommer att bo i en liten sliten lägenhet i något slumkvarter. Mina dagar kommer att gå ut på att jobba, gå hem till min fula lägenhet och stirra in i väggen, ligga vaken om nätterna (för mina sömnproblem kommer förmodligen fortfarande att vara kvar) och mest troligt må lika dåligt som nu. Mitt liv kommer inte direkt att bli något legendariskt äventyr, så vad är det för mening att leva det?

   Jag kan inte se en ljus framtid, även om jag försöker. Jag tror inte att det kommer att ordna sig i längden, och jag tror inte att livet kommer att vara roligare och bättre än nu. Det kommer mest troligt att bli värre, eftersom att jag inte har någon som helst erfarenhet av att vara vuxen.

   Min framtid finns inte. För att ha en framtid måste man vara smart, ha bra betyg, ha ett mål,motivation och helt enkelt vilja leva. Jag har inget av det där. Framtiden är inte till för mig.

   - Men, så få man ju inte säga i skolan, för där ska ju alla vara glada och duktiga och ha storslagna drömmar, så jag säger väl att jag ska bo i ett slott, äta glass varje dag och ha allt jag någonsin har velat ha. Bara enhörningar, glitter och regnbågar, för jag är ju trots allt världens lyckligaste människa!

Jag vaknade nyss. Som vanligt somnade jag inte förrän väldigt sent inatt, vid 3-tiden. Kunde inte finna energin till att gå till skolan, eller göra någonting överhuvudtaget idag heller. Jag antar att jag bara kommer att ligga här och vara patetisk hela dagen idag igen. Ska slösa bort ännu en dag med cola och chips och tycka synd om mig själv..