Det var meningen att jag skulle gå till skolan idag, men det blev inte så. Jag kunde bara inte ta mig ur sängen. Jag orkar inte göra någonting alls idag, så jag har bara stannat i sängen och tittat på videoklipp på datorn och druckit cola. Allt för att skapa någon form av trygghet i all denna ångest..

   Många tycker antagligen att jag är lat, och kanske är jag det. Men jag orkar verkligen inte ta itu med livet längre. Allt samlas på hög, i väntan på att jag ska ta itu med det, men det blir aldrig så. Allt har blivit för mycket, gång på gång, och jag har försökt att fixa allt, hålla ihop alla delar som fått fler och fler sprickor, och försökt hindra allt från att falla sönder i bitar. Jag försökte verkligen, gång på gång. Trots det, så finns det en gräns för hur länge man kan bära på allt emotionellt bagage från det förflutna, medans man spelar den perfekta A+ eleven som står upp för sig själv och alla andra omkring sig, och som inte bryr sig om att hon blir mobbad och slagen varje dag, samtidigt som man i hemlighet slåss mot alla sina inre demoner i hemliget.

   Jag trodde att jag skulle klara det, men tillslut så föll jag ihop under pressen. Allt blev för mycket: slagen, mobbningen, skolan, demonerna, stressen av att alltid få ett A/MVG för att varabra nog, en alkoholist till farsa... Jag blev inte längre den jag en gång hade varit. Jag var inte längre den tuffa tjejen som ingen kunde komma åt, vad man än gjorde för att förstöra för henne. Den stolta hållningen försvann, och ögonen stirrade alltid ner i marken. Betygen sjönk, drastiskt. Jag isolerade mig själv mer och mer.

Tillslut blev jag den jag är idag: en patetisk skugga av den jag en gång var. Depressionen kom inte med kollapsen, den fanns där sedan långt innan det där hände, men som sagt.. Det går till en viss gräns, sedan orkar man inte mer. Och jag har sedan länge inte orkat mer. Jag har tröttnat helt på livet, och varje natt är en kamp mellan mig och viljan att dö.

   Jag vet inte... Allt är bara så jobbigt..